Skrivet av: Mårten Schultz | maj 7, 2013

Ingen människa är illegal

Det var länge sedan jag tänkte på Piotr. Vi bodde vägg i vägg under ett år i Tyskland. Jag var inhyrd som nordisk forskare. Piotr var f.d. folkhögskolestudent som hoppat av studierna för att ägna sig åt arbeten som tyskarna inte ville ha. Arbeten som innebar att han stod till midjan i vatten under en arbetsdag. Arbeten som gav dålig, svart, lön. Arbeten som erbjuds en illegal invandrare som Piotr.

Polen var fortfarande på fel sida om den europeiska järnridån. Med ett studentvisum hade han tagit sig till ett Tyskland där bilarna var större, husen var finare och kvinnorna var vackrare. Tyckte Piotr.

Vi brukade sitta i det gemensamma köket efter Piotrs 14-timmarsdagar i lergravar och mina åttatimmarsdagar vid datorn i ett luftigt sekelskifteshus fullt av bildning, böcker och intellektuella samtal. Vi drack öl från Cola-automaten i källaren. Ibland lite för många – de kostade bara en dryg d-mark och var ständigt iskalla – och vi talade om Aphex Twin och Internet och om att vara illegal. Vi var vänner. Under en tid var denna lakoniska vänskap den enda jag hade i min exil. Sånt betyder något.

Murarna till Polen drogs ned. Rumsfeld korsade Atlanten och talade om ett nytt och ett gammalt Europa. Polen var det nya och Tyskland var det gamla. Piotr ville inte vara det nya. Han ville ha Mercedes och ett hus och en Mädchen. Han ville inte vara det som kanske skulle bli. Han ville vara självklar.

Hela dagen har jag lyssnat på Mark Kozelek och Jimmy LaValles låt Gustavo och tänkt på Piotr. Kozeleks historier har aldrig varit finare än nu; dagboksanteckningar blandas med kerouacska iakttagelser och orgelslingor som låter som The Album Leaf (LaValles band). I Gustavo finns berättelsen om den illegala invandraren från Mexico som skulle bygga om hans hus, som flyttade in, som blev hans vän och som sedan fångades in av en redneck-polis på väg hem från Tahoe och deporterades tillbaka till Mexico.

They deported him back to Mexico. He called me called me collect from a Tijuana payphone, asking ”Man could you borrow me money, 2500 for a border coyote”. He needed work and he missed his family. But I hung up and I said I’m sorry. But I hung up and I felt uneasy. I hung up and my heart was heavy. (…) I looked down and my hands were trembling. I looked up and my roof was leaking.

På vägarna omkring San Diego sitter skyltar som varnar för illegala flyktingar som kan komma springande över vägen. Bilden på skylten visar familjer. Med barn. Som springer. Springer från gränsen, över vägarna framför Orange Countys Lexus-bilar, in till arbeten som amerikaner inte vill ha och som ger dålig svart lön.

Ett gränslöst Europa. Min röst har du fortfarande.

Annonser
Skrivet av: Mårten Schultz | december 14, 2011

Årets bästa 2011

Album

1: Active Child: You Are All I See

Ett ord. Ma-je-stä-tisk.

Nu slår det mig at anspelningar på majestätet kanske inte har samma panegyriska innebörd som tidigare, men vad sägs om ”bäst” då? Jag väljer, insiprerat, adjektivet ”bäst” för You Are All I See.

Som skribent arbetar jag f.ö. inte med inspiration. Jag är proffs. Kreativa adjektiv kommer till mig som mobiltelefoner till en Hall-intern. Utan inblandning av inspiration.

2:Bon iver: Bon Iver

Bon Iver-Vernon håller just nu på att göra en fitnessvideo. Han gör alltså en fitnessvideo.  Där han tränar framför en kamera. Det är en helt ny nivå av konstigt.

Jag tror att man får en nyckel till att förstå fitnessvideon genom att sätta den sista låten, Beth/Rest, på årets Bon Iver-skiva på repeat. Den är nämligen fruktansvärd. Det är en utdragen symfonisk Toto-smet som får nackhåren att resa sig. En obegriplig avslutning efter en samling låtar som i övrigt är enastående. Det här är en enastående skiva, om man bara tar bort den sista låten.

Det har jag gjort. Jag har censurerat bort den ur min Spotify-lista, som någon som läser brev till interner på fängelset och stryker över misshagliga ord. Den är som borta bara, puts-väck.  Och nu är det bara bra saker kvar! Se. Litet censur kan göra stor nytta.

3: How to Dress Well: Just Once

Ja. Nu är ju detta strängt taget en EP. Men fyra låtar med How to Dress Well är en sådan kavalkad av känslor att det motsvarar tusen album av andra artister, ja, tusen album av bra artister, till och med.

4: Washed Out: Within and Without

Nu hör jag till den försvinnande lilla del av landets befolkning som anser att chillwaves-genren är det bästa som hänt populärmusik sedan Sonic Youth bestämde sig för att aldrig lära sig stämma sina instrument. Washed Out är pionjärer i disciplinen och årets skiva är ingen besvikelse. Den är å andra sidan inte någon paradigm-shifter heller, på det sätt som förra årets Life of Leisure var. Men det är fortfarande superduper.

5: The Antlers: Burst Apart

Nej, det är inte Fleet Foxes som gjort årets skiva med manlig stämsång i falsett. Det är The Antlers. Det ylas, tjuts och gapas på det finaste sätt.

Dessutom: Asbra live.

6: Russian Red: Fuerteventura

Vet ni hur jag hittade denna fantastiska Mallorca-orkester? Inte? Men bryr ni er jättejättemycket? Jag visste väl det.

Håll i er nu.

Är ni beredda?

Så här gick det till. Jag tryckte in Nick Drake i Spotify. Jag gillar Nick Drake som en sosse med tvåtusen kommunala mötestimmar i bagaget gillar Bruce Springsteen. Och då kom en låt, snarare än en artist, som hette Nick Drake upp. Den var gjord av Russian Red. Och den var jättebra. Superbra.

Vilken historia va? Jag kan inte vänta på att få berätta det här för mina barnbarn.

7: Tycho:Drive

Varje gång Tycho gör en skiva med havsbrisljud från en höststängd strand kommer den att finnas med på min årsbästalista. Och det gör han ju nästan varje år. Eller egentligen så gör han samma skiva år efter år. Coastal Break som är med på Drive är från 2009. Men den är grym så det gör inget att han tar med den på varje skiva.

När filmen Speed med Keanu och Sandra Bullock hade gått på bio i några månader hörde min kompis N ett samtal mellan två tonåringar i tunnelbanan. Den ena sade att han skulle gå på bio. ”Vad ska du se då?” ”Speed!” ”Men du har ju redan sett Speed?” ”Japp, jag ser den varje gång jag går på bio. Ser jag Speed vet jag att får se något bra. Annars kan jag ju hamna på någon skitfilm.”

Så är det med Coastal Break.

8: Drake: Take Care

I think I’m addicted to naked pictures
And sittin talkin’ ’bout bitches
that we almost had
I don’t think I’m concious of making monsters
Outta the women I sponsor til it all goes bad
But shit it’s all good

Jahamendåså. Skål!

(Notera hur jag elegant låter bli att säga något om det otroligt roliga omslaget. Stort av mig, va?)

9: Blackbird Blackbird: Halo

Oj, vad jag har lyssnat på Blackbirdx2 i år. Det är bra skit att ha på när man skriver, för texterna stör inte hjärnan. Min hjärna måste få vara ostörd.

Halo har samma titel som en låt med Texas, men det låter inte alls som Texas. Helt annorlunda faktiskt.

10: The New Division: The Rookie

The New Division låter som en blandning av New Order och Joy Division. så då tog de sig namnet The New Division. Föredömligt tydligt. My name är Plus-Sverker Olofsson and I approved this varudeklaration. Dessutom låter det som något som borde ha varit med på soundtracket till The Lost Boys. Den hade varit bäst på det soundtracket då. Så take that, Echo and the Bunnymen.

11: Childish Gambino: Camp

”My name is Childish Gambino, home girls dropping like the Nasdaq.” Haja hur grym denna textrad är. Haja.

12: Lanterns on the Lake: Gracious Tide, Take Me Home

Lanterns on the Lake skulle aldrig kunnat komma från någon annanstans än Förenade Kungadömena. Lanterns of the Lake är precis den typ av band som får mig att välja att skriva Förenade Kungadömena. Det är djupt rotat i en brittisk folksjäl. Litet folk, litet rock, litet indie, litet symfoniskt. Det påminner om My Latest Novel i dess bästa stunder. Och det är, i min bok, ett väldigt positivit omdöme.

13: College: Nothern Council

Litet krystat att ta med denna College-skiva när jag egentligen har lyssnat mest på College-låten A Real Hero från filmen Drive. Men även albumet är bra. Modernt liksom. Som ett nybyggt stålverk kan ha känts på 1950-talet eller när man nu byggde stålverk. Om Stålmannen får ont i lederna får han stålverk. Det där kom jag precis på. Så där fungerar min hjärna, bara sprutar ur sig Göteborgsvitsar. Alla är otroligt avundsjuka på denna hjärna. Den är dock redan paxad av Gauss-institutet.

14: James Blake: James Blake

Ja men den är ju faktiskt jävligt bra. Jag är sjukt trött på den nu, och finner röstmanipuleringarna enerverande. Men det är för att jag lyssnat sönder den fullständigt och en skiva som man lyssnar sönder fullständigt är en skiva som sätter sin prägel på ett år. Och det gjorde James Blake.

15: Alexis Weak: Till minne av

Vet ni vad jag gillar med Alexis Weak? Nej, det är inte de halsbrytande och eleganta rimmen som inte rimmar. Det är inte att hans märkliga och tilltalande dialektala anslag. Det är inte heller de cheesy refrängerna och inte att arrangemangen ibland låter som en smurfhits-skiva. (Trust me, jag kan Smurfhits.)

Vad jag verkligen gillar med Alexis Weak är hur han fyller tomrum med ljud. Särskilt på låtar som Mina boys. Det finns inga tomrum, inga håligheter kvar. Allt är penetrerat, av små utfyllande läten- fnysningar, rytmiska yeahs och stönanden. Det är ljuden av en rappare som lever inuti sin egen låt, litet som How to Dress Well inte vill låta någon del av låten stå utan känsla i en av Suicide Dream-låtarna.

Jag gillar detta asmycket.

16: Cults: Cults

Oj vad de dansar, The Cults. Håret bara svingar runt, runt. Dans, dans, dans. Hår, hår, hår. Men så är det också väldigt dansanta låtar.

17: Korallreven: An Album by Korallreven

Vad hände med Korallreven? Robyn och Syket och allt som får oss att snacka på som om svensk populärmusik är Tre Kronor i Wien-vm men trots den nationella yran är Korallreven som bortglömd. Om den svenska nationalismen inte är värd mer än så hoppar jag av.

18: Real Estate: Days

Hopp-hopp-hopp. Det spritter i benen när man hör Real Estates lätt nostalgiska men genomarbetade popsånger. Som när man får en tusenfoting innanför kalsongerna. Men på ett bra sätt, eller, um, på ett bättre sätt.

19: Jason Isbell & The 400 Unit: Here We Rest

En gång i tiden drev jag en blog som bara handlade om americana-musik. Jason Isbell hade dominerat på den bloggen. Han hade dominerat som en Bruce Springsteen-sång i ett partiledartal på en S-kongress. Som Magnus Uggla på ett MUF-möte. Som en Neubaten-skiva på ett LUF-sammanträde. Det är alltså politisk musik försöker jag säga. Ja, i någon mening.

20: Youth Lagoon: The Year of Hibernation

En treeeevlig skiva. Och en fin video finns här.

Låtar

Wye Oak: Civilian (Årets bästa låt)

Scott & Tone: Crack Selector (PARTY!)

Black Light Dinner Party: Older Together (Digital RnB)

Still Corners: Cuckoo (Shoegaze=

Kay the Aquanaut/Sole: Kill You (Politisk rap)

Sbtrkt: Hold On (London)

Austra: Lose It (Fläskigt.)

Otem Rellik: The Husks (Mes-rap)

Niva: Boy From the Sun (Charterchilltronica)

Say Hi to Your Mum: Dots on Maps (Arty-pop)

Let’s Buy Happiness: Fast, Fast (Frente!-pop)

Echo Lake: Another Day. (Shoegaze)

Skrivet av: Mårten Schultz | maj 7, 2010

Telepathe: So Fine

So fine indeed!

9/10

Skrivet av: Mårten Schultz | januari 14, 2010

Diamond Rings: Give It Up

Jamen helvete vad bra det här är – och settingen gör det banne mig ännu bättre. Men varför har han inte någon ögonskugga här?

DIAMOND RINGS – Give it up from Mitch Fillion on Vimeo.

Skrivet av: Mårten Schultz | mars 9, 2009

Helios

Muzak at its finest!

Betyg: 10/10

Skrivet av: Mårten Schultz | mars 6, 2009

Antlers: Hospice

antlers

Spöklik stämsång och mystiska ylanden kan man inte får för mycket av. Dessutom kan man alldeles lagligt lyssna på hela Antlers skiva Hospice här. Gör det. Det är årets hitintills bästa, öhm, skiva. 

 

Betyg 9/10

Skrivet av: Mårten Schultz | mars 6, 2009

Dum Dum Girls

Det är säkert bara för att jag legat nedfryst – I beleive they call it parenthood – men jag har fan inte hört mycket musik i år som når upp till min I-pod-nivå. Jag gillar Antlers. Jag gillar Fever Ray. Gillar The Pains of Being Pure at Heart.

Men idag, idag gillar jag allra mest Dum Dum Girls. 60-talsvibb möter Throwing Muses och Veruca Salt och The Pipettes och allt fint på en gång. Dessutom riktiga videosar!

Catholicked.

Blank girls.

Betyg : 9/10

Skrivet av: Mårten Schultz | november 28, 2008

Sophia Somajo

Avslöjande. Jag brukar ofta ha på Sophia Somajo-videor utan ljud. De är superbra även utan ljud. Jag vill inte stänga av min SomaFM-sändning men vill ändå på något vis ta in Somajo. Så då sätter jag på en video utan ljud. Ibland så pausar jag Album Leaf eller vad det nu är som spelas på Soma och lyssnar också. Det är bra även då.

Skrivet av: Mårten Schultz | augusti 12, 2008

Priscilla Ahn: Living in a tree (La blogotheque)

La Blogotheque får mig att vilja flytta till Paris. Där skulle jag vara smal och klä mig i svart trench varje dag och livnära mig på vin och ost som jag stekt på raclette-grillen i mitt mycket fuktiga och kyffiga rum.

8/10

Skrivet av: Mårten Schultz | augusti 11, 2008

Cafe Americaine – L’amour (Loungematic Mix)

Mer trevnadsskval när du ligger på din vita barcelona-daybed. Fint!

7/10

Older Posts »

Kategorier